Vissa delar av lägenheten är ett bombnedslag, sovrumsgolvet är täckt med kläder som jag ännu inte plockat in i garderoben, tv:n och dvd:n står på golvet eftersom jag inte har någon passande möbel till dessa ännu, soffan som jag beställt kommer inte förrän om fyra veckor, under trappen står fortfarande ouppackade kartonger… Men det gör ingenting för jag älskar den här lägenheten!

Jag älskar att ha mer space och ha nära till mamma och bror och hästarna. Jag rider Selma några gånger i veckan och det är jätteroligt! Hon är inte lättriden precis, ingen nybörjarhäst, men det är roligt med utmaningar och med en häst som det är fart på. Jag har ramlat av två gånger eftersom hon är så skvattig och gör giringar och tvärnitar hela tiden. Slog mig rätt rejält första gången och byggde på smärtan den andra… Skadade foten och bröstbenet, men som tur var hade jag säkerhetsväst så den skyddade mycket. Att jag är stel och svullen i foten hindrar mig dock inte från att rida! Nöjet att sitta uppflugen på Selma uppväger smärtan. Eftersom Selma är piggast rider jag först och är ”draghjälp” till Vilma, som mamma kör.

Men jäklar vad det krävs mycket att rida! Jag märker det nu när jag inte är i så god fysisk form ännu. Förutom att det krävs kondition och balans måste både ben- arm- och magmuskler arbeta rätt hårt. Eftersom Selma far hit och dit på vägen och är rädd för allt måste jag spänna åt med benen och hon är hård i mun så det gäller att vara stark i armarna för att hålla henne. Ibland när jag ska sakta in farten måste jag luta mig bakåt och nästan lägga mig ner och ta i med hela kroppen för att få stopp på henne. Men belöningen jag får av att arbeta så hårt är att det är så fruktansvärt roligt att rida henne! Hellre en krävande och ”svår” häst än en tråkig som gör precis som man säger! Jag har verkligen fastnat för den här hästen, hon är mycket speciell och har redan en stor plats i mitt hjärta.

Idag har det klirrat rejält i kassan Är väldigt nöjd med mina nya investeringar!

Här är min nya tv, dator och tvättmaskin:

Dessutom var jag på ridsportaffären och hämtade säkerhetsvästen som jag beställde för några veckor sedan. Den är specialbeställd och måttanpassad till mig.

Det är fyra månader sedan jag uppdaterade bloggen. Jag tappade inspirationen ett tag och sedan jag skrev senast har det skett en hel del förändringar i mitt liv:

Stadslivet har bytts ut mot ett liv på landet. Efter att ha flackat omkring i 17 år är jag nu tillbaka där jag började så att säga, i trakterna där jag är uppvuxen. Cirkeln är sluten. Flytten har inneburit en hel del positiva förändringar:

• Nära till familj, gamla vänner och barndomskamrater.
• Fri tillgång till hästar.
• Har börjat rida igen efter flera års uppehåll (och saknad).
• Dubbelt så stor lägenhet.

De här förändringarna har gjort att jag trivs bättre med mitt liv och det har i sin tur medfört att jag har mer kraft att tampas mot anorexin. Jag är så fruktansvärt trött på att må dåligt, vara svag och inte ha tillräckligt med energi. Nu är det slut, nu får det räcka och jag hoppas att allt det här nya som har hänt har chockat Ano så pass mycket att hon dör, blir begraven och aldrig mer kommer tillbaka. Mamma sa att jag skulle slänga ”det där helvetet” i soprummet innan jag flyttade.

En indianhövding samtalar med sin sonson och säger till denne:

- Jag känner att jag har två vargar som kämpar mot varandra i mitt hjärta. En av dem är våldsam, hatisk och hämndlysten, den andra är kärleksfull, förlåtande och medkännande.

- Vilken varg kommer att vinna farfar, frågar sonsonen.

- Den jag matar.

Historien är hämtad ur ”Slumpen är ingen tillfällighet” av Jan Cederquist.

Har du någon gång frågat dig vad du själv ger näring åt i ditt liv, vad lägger du energi på? Är det saker som gagnar din lycka eller saker som stjäl energi från dig?

(För att förstå poängen med det här inlägget måste man nog ha känt mig ett bra tag, så det är främst riktat till mina gamla nära och kära.)

När jag vaknade imorse trodde jag att jag var god vän med Henrik Berggren! Jag drömde nämligen att så var fallet. Döm om min besvikelse när detta visade sig inte vara sant!

På tal om denna, min för evigt älskade, vill jag visa en rolig intervju med honom och Håkan. Det roliga är att de är så svåra, de svarar inte på någonting, förutom vad de vill ha i julklapp. Jag skrattade gott när jag tittade på den tidigare idag.

Jag önskar att det var en sanndröm jag hade inatt, men tyvärr måste jag nog, med lök i ögat, inse att det inte finns någon tid för oss två i detta livet…

No time for us

Jag har ägnat morgonen åt att titta på en massa foton från förr. Många minnen har spelats upp i min hjärna och jag har fått mig ett par goda skratt när jag tänkt tillbaka på svunna tider. Jag har haft en riktig mysmorgon med levande ljus runt om i lägenheten och Melissa Horn ur högtalarna. Och så min kära elektriska värmefilt påslagen naturligtvis.

De flesta bilder har jag endast framkallade på det gamla hederliga viset. Nedan är ett urval, men eftersom de är scannade kan de ha något sämre kvalité än orginalen.

Besök på tjeckiskt ölbryggeri

Prag är vackert dag som natt

Karlsbron

 

Grattis till årets teknikutbildning!

Läs mer på www.partilletidning.se

Klicka på länken:

http://www.bloggtrafik.nu/index.php?sponsor=amor1

If I could just hide
The sinner inside
And keep him denied
How sweet life would be
If I could be free
From the sinner in me
 
I’ll never be a saint
That’s not a picture
That your memory paints
Not renowned for my patience
I’m not renowned for my restraint
 
But you’re always around
You can always be found
To pick me up
When I’m on the ground
 
If I could just hide
The sinner inside
And keep him denied
How sweet life would be
If I could be free
From the sinner in me
 
I’m still recovering
Still getting over all the suffering
More known for my anger
Than for any other thing
 
But you’ve always tried
To be by my side
And catch my fall
When I start to slide
 
If I could just hide
The sinner inside
And keep him denied
How sweet life would be
If I could be free
From the sinner in me

                                                    Martin L. Gore

Ända sedan jag lärde mig att läsa har jag slukat böcker och det är en av mina favoritsysselsättningar. Därmed tycker jag om att besöka bibliotek och bokhandlar, idag blev det biblioteket.

Oftast när jag går dit är det inte i syfte att låna en specifik förutbestämd bok, utan jag tar det jag hittar just den dagen. Min strategi är att jag först går till avdelningen med nyheter och scannar igenom den sektionen, både skönlitteratur och facklitteratur. Där blir jag vanligtvis kvar ett tag eftersom jag gärna läser på baksidan av de böcker som fångar mitt intresse. Sedan brukar det finnas en eller flera avdelningar med nyligen återlämnade böcker och där hittar jag oftast flera böcker som väcker min nyfikenhet. Sedan brukar jag vandra omkring lite på måfå för att se vad min blick hamnar på och den slumpmässiga strategin har lett till att jag hittat en rad bra böcker genom åren. 

Idag fick jag bland annat med mig två av mina favoritförfattare; Liza Marklund och Marian Keyes. Jag lånade också en bok som jag läste för flera år sedan, men kommer ihåg att jag gillade och gärna läser om.

Den sistnämnda boken heter Smärtbäraren, skriven av Åsa Nilsonne, och den rekommenderar jag varmt. Den bygger på en lite annorlunda historia och är en korsning mellan skönlitteratur och vetenskap kan man säga. Handlingen är fängslande och får en att fundera kring existens, kroppsuppfattning och empati.

Dagens ros går till Emelie.

Motivering: hon drar sig inte för att dela ut fina kommentarer och uppmuntran till olika människor i hennes omgivning och hon bjuder gärna på sig själv genom att berätta om sin vardag, både allvar, tokigheter och kloka funderingar.

Frågan ställs inte lika ofta längre, för nu har fler och fler börjat upptäcka tjusningen med vegetarisk mat, men på 90-talet fick jag besvara den ofta. Det blev väldigt tjatigt i längden och det kändes som att jag var tvungen att rättfärdiga mitt val. Frågan var:

”Varför är du vegetarian?”

och så följdfrågan:

”Vad äter du då?”

En del trodde också felaktigt att vegetarianer är hälsofreaks, men så behöver det inte alls vara – vegetarisk mat är ingen smalmat.

Med det här inlägget vill jag en gång för alla förklara varför jag valde att bli vegetarian och fortfarande håller fast vid det.

Det började med att jag läste en bok som bland annat beskrev hur nötkreatur behandlas, i USA visserligen, men jag tror inte att det är så stor skillnad i Sverige. Detta var så länge sedan så jag kommer varken ihåg bokens titel eller författaren. Den kan ha hetat ”Kött”, men jag är inte säker. Att läsa den fick mig i alla fall att fundera en hel del på etik kring hur djuren som föds upp för att bli mat behandlas och jag ställde mig frågan om jag verkligen ville bidra till att en individ föds med det enda syftet att bli föda till oss människor. Jag är uppvuxen med kor betandes i en hage alldeles utanför mitt hus. I vår familj har vi haft hund, katter, kaniner och framför allt hästar under hela min uppväxt. Jag älskar djur och de ger mig väldigt mycket glädje. Hur skulle jag då kunna döda och äta dem?

Under många år åt jag vegetarisk mat utan att vara uttalat vegetarian, men efter att ha lärt känna fler människor med denna kosthållning insåg jag att det var det jag var. Under perioder har jag även uteslutit ägg och komjölksprodukter och ersatt dessa med sojaprodukter, varit vegan med andra ord, men det har aldrig varit uttalat.

För någon som inte är så insatt kan det bli rörigt med alla benämningar på olika typer av vegetariaism, så därför kommer här ett litet lexikon. 

Ordet härstammar från vegetus, som betyder livlig, frisk, kry på latin. Sedan finns det olika typer av vegetarianer:

• Vegan = äter eller använder inga produkter från djur.
• Lakto-vegetarian = äter som en vegan + komjölksprodukter. (Lakto betyder mjölk på latin.)
• Lakto-ovo-vegetarian = äter som en vegan + komjölksprodukter + ägg. (Ovo betyder ägg på latin.)

Observera att en vegetarian inte  äter fisk! Jag vet inte hur många gånger som jag har fått frågan om jag äter fisk när jag berättar att jag är vegetarian. Att kalla sig vegetarian när man äter fisk, vilket många gör, anser jag är felaktigt.

Sedan finns det fruktarianer, vilka endast äter sådant som skördats utan att plantan har kommit till skada, som frukt och nötter.

Den första anledningen till att jag valt vegetarianism har jag redan nämnt; jag vill inte bidra till djurs lidande i köttindustrin, där de tidigt separeras från sin mor, stängs in i trånga utrymmen, får onaturlig mat, får kroppsdelar amputerade och fraktas många timmar i lastbil för att dödas på slakteri i ung ålder.

Sedan äter jag också på det här sättet av miljö-skäl. Vegetarisk kost bidrar till lägre utsläpp av kväve, metan och ammoniak samt kräver mindre energi att producera. Framställningen av kött innebär stora mängder avföring från djuren. I bajset finns kväve och i kisset finns ammoniak, vilka bidrar till försurning. Gaser som djuren släpper ut i form av fisar och rapar innehåller metan, vilket bidrar till växthus-effekten. Vattnet i våra sjöar skulle också bli renare.  Dessutom går det åt en större mängd energi att framställa protein i form av kött jämfört med odling av baljväxter. Någonstans snappade jag upp att den mängd energi som krävs för att producera ett kilo svenskt griskött räcker till att transportera lika stor mängd energi i form av bönor tre och ett halvt varv runt jorden!

Sedan finns det ett rättviseaspekt; fördelningen av mat bland jordens befolkning skulle bli jämnare om människornas munnar mättas med vegansk kost jämfört med kost som innehåller fisk och kött.

När man äter vegetariskt får man dessutom i sig mycket fibrer, mindre gifter och man kan laga väldigt god mat, vilket borde vara skäl nog för alla att några gånger i veckan äta vegetariskt!

När jag ändå är igång och propagerar för vegetarisk kost kan jag upplysa om att man inte alls behöver vara en expert på näringslära för att få i sig alla nödvändiga näringsämnen. Om du inkluderar spannmål, grönsaker, frukt och baljväxter i kosten varje dag samt äter varierat får du i dig alla näringsämnen du behöver! De vanligaste frågorna kring hur jag får i mig vissa specifika näringsämnen rör följande:

1. Protein finns i ägg, mjölkprodukter, sojaprodukter och baljväxter samt en mindre mängd i potatis.
2. Nyttiga fetter och omega-3 finns i vegetabiliska oljor, nötter och frön.
3. Vitamin B12 finns i komjölk.
4. Järn finns i sojabönor, broccoli, grönkål, torkad frukt och sesamfrön.

Dessutom tror många att det är krångligt att vara vegetarian, men det är det inte! Det enda du behöver är sunt förnuft anser jag. (Och läsförmåga. Livsmedelsindustrin stoppar i en massa tillsatser i maten, till exempel gelatin och vissa E-nummer kommer från djur, varför man bör läsa innehållsdeklarationer.) Vegetariska produkter är numera lättillgängliga och de flesta recept där kött ingår går att använda eftersom det bara är att byta ut till ett vegetariskt protein. Vegetariska kokböcker ökar i antal och på de restauranger jag har besökt har det aldrig varit något problem att få vegetariskt. Slutligen finns det en uppsjö av vegetariska rätter som smakar alldeles underbart!

Det blev lite tokigt imorse och väldigt rörigt i mitt huvud när jag skulle äta frukost. Frukost är något som jag fortfarande har väldigt svårt att få i mig och den måltiden skapar otroligt mycket ångest. Lugn inombords kan jag bara vara om frukosten består av kaffe och cigg. Inget mer.

Men eftersom jag vill klara av att äta på morgonen och vet att jag behöver det, så kämpar jag med detta varje dag. Det är lugnast för mig om jag redan på kvällen innan jag somnar vet vad frukosten kommer att bestå av och det är av den anledningen som det blev så knäppt imorse.

Jag hade bestämt mig för att äta yoghurt och flingor till frukost idag (jag varierar mellan det och välling) men då var det för lite yoghurt kvar i paketet! (På Capio fick jag lära mig att det ska vara en viss mängd och det är den mängden jag försöker gå efter.) Panik! Vad ska jag göra nu? Omöjligt att ändra till välling och helt omöjligt att ta något annat också. (Om jag skulle tagit det lilla som var kvar och inget mer så skulle jag lytt Ano och det vill jag inte!)

Fan! Nu kommer det gå åt helvete!

Andas. Gå och lägga mig i sängen och tänka. Det är väldigt svårt att tänka rationella tankar när jag bara känner ett enda virrvarr inom mig. Hjärtat slår, jag andas ytligt och känner bara nervositet.

Men sedan blev jag lugn, för då tänkte jag att ”då kan jag ju strunta i frukosten(!), så är den plågan över.”

I samma stund som jag tänkte denna automatiska tanke blev jag väldigt arg! Jag vill inte styras av Ano längre, jag vill vara jag!

Så jag knallade iväg till affären och köpte en ny paket yoghurt. Visserligen blev det en väldigt sen frukost men jag gjorde det och jag är stolt över mig själv!

Trots att Ano säger att jag är värdelös, inte ska höja mig själv till skyarna på det där viset och tro att jag är nåt så hoppas jag att den här handlingen ska få Ano att tryckas ner ytterligare i skorna. För när jag gör framsteg gör Ano baksteg.

Jag kom att prata om gelatin med en vän häromdagen och det fick mig att komma ihåg en händelse från tiden på Capio som jag vill dela med mig av. Jag var väldigt upprörd när det inträffade, men nu ser jag det mer som skrattretande med tanke på hur personalen hanterade själva upplösningen. För en ”normal” person kanske detta inte hade varit en så stor grej, men för mig är mat otroligt laddat och jag är väldigt noga med vad jag stoppar i mig.

Eftersom jag spenderade en ganska lång tid på Capio är jag väl förtrogen med både formella och informella förhållningssätt som personalen har till patienterna. En av dessa saker är att personalen på Capio  aldrig har fel. Jag har varit med om åtskilliga tillfällen då någon patient har ifrågasatt något och detta har förklarats på ett konstigt och ologiskt sätt, istället för att erkänna att det visst blev fel. Följande är en berättelse som har med detta att göra, den händelse av den här typen som jag minns mest väl.

Det var vid ett tillfälle då det vankades eftermiddagsfika och det bjöds på knäcke med mjukost. Av någon anledning fick jag vetskap om vilken mjukost det var, vilket resulterade i att jag vägrade äta eftersom jag med säkerhet vet att just detta varumärke innhåller gelatin (vilket jag inte äter eftersom jag är vegetarian). Personalen som satt med oss vid bordet trodde inte på mig och ville heller inte göra sig besväret att kontrollera innehållsförteckningen på förpackningen. Eftersom jag är som jag är, envis med andra ord, vägrade jag fortfarande äta eftersom jag visste att jag hade rätt, jag har stenkoll på innehållsförteckningar. Jag ville heller inte ställa till bråk och dra ner stämningen för de andra patienterna genom att tjafsa om det vid bordet så jag gick ut ur matsalen och satte mig utanför.  

Husmor konsulterades och hon hävdade att den här osten inte innehöll gelatin, dock dubbelkollade hon inte innehållsförteckningen. Jag satt envist kvar utanför matsalen och vägrade gå in för att äta upp mitt fika. En behandlare som var i närheten ombeddes att ta ett snack med mig och detta samtal gick ungefär ut på att jag sa: ”Kan ni inte bara dubbelkolla förpackningen!” och han sa: ”Jag litar på husmor.” En fras jag speciellt kommer ihåg är att han sa: ”Jag behöver inte kontrollera förpackningen för jag är lika säker på att husmor har rätt som jag är säker på att min bil står parkerad där jag ställde den i morse. Jag behöver inte gå ut och titta så att bilen står där, för det vet jag. Samma sak som med osten, jag är säker på att husmor har rätt.”

Minutrarna tickade, men jag gav mig inte. Min egen behandlare hämtades för att prata med mig, men det samtalet ledde heller inte till något eftersom hon också hävdade att: ”Husmor har rätt.” Jag gav mig fortfarande inte. 

Efter lite smussel och viskningar från köket kom en ur personalen ut och gick rakt in i matsalen medan hon mumlade: ”Vi löser det…” Min behandlare rusade efter henne och efter ytterligare viskningar kom hon ut. Men inte för att prata med mig, utan hon gick helt enkelt bara förbi mig med näsan i vädret utan att säga ett ord till mig.

En knäcke med hårdost ordnades till mig och jag åt upp mitt fika. Eftersom det blev ganska stor uppståndelse kring detta och personalen näst intill varit oförskämd mot mig med vissa saker som de sa så tycker jag att en ursäkt hade kunnat vara till sin rätt – men icke. På nästa samtal med min behandlare berättade jag att jag hade blivit väldigt upprörd över att mina ord inte var ett dugg värda gentemot husmors. Det kändes kränkande, jag kände mig dumförklarad och jag ville ha en ursäkt. Men det enda min behandlare hade som svar var: ”Jag litar på husmor.”

För tillfället läser jag Jan Cederquist ”Slumpen är ingen tillfällighet” och den handlar precis om det som titeln säger.

Jag funderar själv mycket på hur olika sammanträffanden i livet till slut får en mening och jag gillar att analysera olika händelser utifrån föreställningen om att ”om det inte hade hänt så hade det inte heller hänt” osv. Jag tycker att det händer saker hela tiden, både bra och dåliga, som till slut får ett meningsfullt sammanhang.

Det är ju upp till var och en att avgöra om man tror på ödet, eller vad man nu ska kalla det, men en sak är säker – det är mycket lättare att se något positivt i allt negativt som händer om man ser på livet på det här sättet! Mitt motto är ”Allt som händer har en mening” och vare sig det stämmer eller inte så mår jag i alla fall bra av att tänka så. Denna föreställning har hjälpt mig att förhålla mig ödmjuk till många jobbiga saker.

Idag sa ödet att jag skulle få träffa en kär vän, en medsyster som jag lärde känna på Capio och som jag tycker är en underbar person. Jag träffade henne på spårvagnen och saken är den att jag först inte tänkt ta ta den vagnen eftersom Ano var framme och sa att jag gott kunde gå, min värdelösa människa. Men då sade jag ifrån på skarpen och påpekade att jag faktiskt inte kände för att promenera, så då bestämde jag och det blev vagnen…

I vilket fall så var det en energikick att träffa min isprinsessa. Under tiden på Capio var hon väldigt betydelsefull för mig, hon stöttade mig (mer än vad hon kan ana) och vi har delat både skratt och gråt. Jag är väldigt glad att hon kom in i mitt liv – och det tror jag är ödet.

Världens mysigaste katt, det är Eliel. Det skulle nog du också tycka om du fick träffa honom.

Han är charmig, klok och bra på att ”läsa” oss människor. Han reagerar på olika sinnesstämningar och han vet alltid vad jag är på för humör. Ibland ”tröstar” han mig också, på sitt egna lilla vis genom att visa att han finns där för en.

Låter det tokigt att jag tillskriver en katt personligheter? Det beror nog i så fall på att du inte har träffat Eliel. Vad det än är som gör honom så speciell så är det en individ som jag älskar och han ger mig mycket glädje.

Eliel är väldigt sällskaplig, men det är alltid på hans villkor och på hans tider. Det älskar jag honom för.

Jag vet att han har det underbart i Björkbacken, men jag saknar honom något fruktansvärt – han ger mig så mycket glädje, skratt och gos varje dag och jag hoppas att han kommer tillbaka till mig snart.

Om du inte tar hand om din kropp, var ska du då leva ditt liv?

 

Ute är det grått och regnigt, men inte i mitt sinne. Jag känner mig på gott humör och inom mig strålar solen. Jag är peppad att ta mig an några fajter med Ano och jag känner mig stark idag. Det ska bli roligt att utmana Ano i ringen för nu har jag tränat* och jag vet att jag kan vinna om jag bara ger allt!

Flera faktorer spelar in i varför jag känner så här. Dels så har jag fått i mig mer näring de senaste dagarna (och det vet jag av erfarenhet att jag blir psykiskt starkare av), dels har jag fått väldigt positiv respons på det jag har skrivit här och massor av stöttande ord från människor i min omgivning, men framför allt har jag haft meningsfulla saker att sysselsätta mig med i veckan. Jag känner mig värdelös när jag bara ”går och drar” hela dagarna och inte gör något vettigt. Jag vill känna att jag kan bidra med något och vara till hjälp på något sätt. Att hjälpa andra människor och se att de uppskattar mitt jobb eller mina ord är den bästa belöning jag kan få. Den här veckan har jag jobbat lite, det gör mig gott och jag hoppas att jag får fler uppdrag från min chef snart. Det är oerhört värdefullt för mig att jag får känna att jag gör någon nytta och livet blir mer meningsfullt på något sätt.

Jag känner mig piggare på grund av att jag har klarat av att äta mer regelbundet och det är massor av saker som jag har vågat utmana mig med den här veckan (i fråga om vad jag stoppar i mig). Ibland är det väldigt kämpigt, men det är roligt och spännande också. Jag anar även en attitydförändring gentemot maten. Mat är inte min fiende på samma sätt och jag har lagt märke till att jag nu anser att en ”bra dag” är då jag har lyckats äta bättre, inte då jag lyckats avstå, så som jag tänkte förut.

Varför denna vändning? Jo, jag vet mycket väl varför jag inte är lika rädd längre. Trots att ätit mer normalt den här veckan och vågat lägga till en massa olika saker i min kost, så har det inte hänt så mycket på vågen. Detta är oerhört svårt att få ihop i min sjuka hjärna. Mina kunskaper i näringslära och mitt sunda förnuft förstår mycket väl att jag inte bara sväller upp till en stor ballong om jag äter, dessutom ökar ämnesomsättningen om man äter regelbundet. Men jag har ju den sjuka föreställningen att det bara är alla andras kroppar som fungerar så, inte min. Alla andra behöver mat, men inte jag. När jag får svart på vitt att min kropp också fungerar normalt vågar jag fortsätta kämpa. Jag förstår nu att det nog måste till näringsdrycker för att det ska hända något på vågen, men näringsdrycker är oerhört laddat, så jag klarar det inte varje dag.

Min friska sida har orkat ta lite mer övertag, det är sant att ”mat är medicin”. Det gäller bara att jag vågar upprätthålla detta nu och fortsätta öka mitt matintag så ska jag nog fixa att må bättre och orka göra de saker jag vill göra.

En annan sak som jag tycker om är att om jag är avslappnad och i god stämning kan jag faktiskt njuta av maten och erkänna att jag tycker det är gott. Det är också roligare att laga mat när jag gör det ordentligt och jag gillar att exprementera i köket och testa olika kombinationer, nu när jag tillåter mig att använda fler produkter.

De ska va gött å leva, annars kan de kvitta.

Fotnot: * Träning (här) = ätit regelbundet, ätit mer mat vid varje tillfälle samt provat många ”förbjudna” saker.

I tre dagar har jag lyckats ta över. Jag är envis och jag har klarat att rikta envisheten åt rätt håll – alltså tvinga mig att äta istället för att tvinga mig att svälta.

Det är kaos inom mig, men jag har envist kämpat och stretat. Regelbundna måltider! Hoppa inte över! Ät upp allt! Det är en kamp varenda gång och jag blir alldeles utmattad av det här stretandet. Innan måltiden känner jag mig modig och tänker att det är klart att jag fixar det, men sedan när jag sitter där med tallriken framför mig så tvekar jag. Gång på gång måste jag envist ta en tugga till och en till och en till. Suck! Hjälp! Det går inte! Jo, det går! Ok! Nej, jag vill inte! Jo, jag vill! Tugga, tugga, svälj! Äntligen klart. Dags att ta tag i ångesten inför nästa måltid.